Jag sakanr en vän...
Jag saknar att ha en sån där riktigt bra kompis, en alldeles egen vän..
Hon som jag ringer till fem på morron och gråter ut hos när nått gått fel..
Hon som kommer som ett skott när hon bara anar att allt inte är som det ska..
Hon som känner mig utan och innan och kan varenda "vrå" av mig..
Hon som bjuder mig på middag och vi sitter tills gryning och tjattrar så där som bara vi kan...
Jag har allt det där, visst, mina underbara systrar som ställer upp och som jag har skit kul med!
De är mina bästa vänner och vi kan prata om allt..
Min pojkvän, min älskling är min bästa vän.. Jag har aldrig haft nån som jag kan ha så kul med som med han.
Har aldrig haft nån som förstår mig så som han..
Jag har dom och jag är inte otacksam, men sammtidigt vore det mysigt med nån som bara var till mig liksom..
Eftersom jag har haft en sån vän så kan jag säga att jag saknar det..
Jag vet inte om det är bitterheten över hur allt blivit som gör ont lr bara saknaden av en vän...
Vi satt uppe länge igår jag och min pojkvän och jag råkade nämna hon som fanns där en gång men inte längre och det är nog enda gången jag sett han riktigt arg...
Jag har förstått att hon svek mig den dagen jag fick cancer, kanske inte medvetet, men sakta,drog hon sig undan. Av rädsla? Antagligen. Men det spelar ingen roll, jag vek aldrig en tum från hennes sida när hon hade det svårt.. Så det gör ont, hur rädd hon än var...
Hej,
Jag hittade hit av en slump, och såg att även du är väldigt ung och har drabbats av bröstcancer. Det är inte ofta man träffar på någon som är under 40 och har det. Jag är 24 år, och ska börja med cellgifter på måndag. Känns som om jag har en väldigt lång och svår tid som väntar mig framöver.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, mer än att det var "skönt" att se och veta att det inte bara är jag som är under 30. Inte för att det gör mig frisk, eller gör situationen lättare.
Du får jättegärna höra av dig om du vill,
Kram
