avvesmorsas

ja...det är precis så jag brukar beskriva den... Den där dagen för lite mer än ett år sen, nyss fyllda 27 och bröst cancer..
Vaddå cancer?..Jag fattade liksom inte och ändå förstod jag precis vad den handlade om.
Jag hade fått cancer. Så enkelt var det.
Cancer dör man ju av..
Jaha, men vaddå? Skullejag dö nu då?
Och A? Vad händer med han nu då? Jag  vill inte lämna han, har inte hunnit lärt han allt om livet än, han hade väl för f-n inne förtjänat det här?!!
Hon sa att jag inte kommer att dö (ja, det vet jag väl att den dan e oundviklig men iaf inte än då:)) men att det var lika bra att förbereda sig på det värsta, för då kan det ju bara bli bättre..?..
Jahopp.. det blev nog ganska bra ändå.. Jaghar haft tur, tur som mött otroliga männsikor som jobbar inom vården coch har bara positivt att säga, jag har haft tur som gav mig fanken på att få komma och kolla upp "det onda" i mitt bröst så tidigt! Mina förutsättningar var bra.
Mitt i livet, precis fått fast jobb, pojke på snart 6, en underbar älskling och massor av vänner...
Klart som f-n det var en fet j-vla käftsmäll!
Men den däckade mig inte, jag ler och tänker fortsätta.. :)
Ciao för denna gång!
P.s Det är den som kan tillåta sig att vara lite rädd i bland som verkligen kan kallas modig..