Kommer jag få vara med och se han växa upp..
Jahopp, Då har man gråtit en vända igen då! Såg en film på femman om en 16 årig tjej som blev gravid.. Filmen slutade med (för att totalt skippa hela handlingen:) )att hon beslutade sig för att adoptera bort pojken... Och Jesus vad jag grinade!! Usch, det gjorde så ont i mig.. Det kändes så nära -tänk att behöva lämna sitt barn...
Jag grät i ungefär 2 hundradels sekunder när jag fick mitt cancer besekd, sen gillade jag läget,bet ihop och fokuserade mig...(det är nån slags inbyggd grejsimojs man har tror jag som fixar det där åt en;) )
Det gick ett par dar till innan A skulle komma till mig igen och när den dan väl kom så hade jag hunnit låtit det mesta sjunka in antar jag..
A: s pappa släppte av honom och A gjorde sin sedvanlige glädje rutt fram till mig och kastade sig in i min famn..
Då grät jag... Så mycket tårar tror jag inte jag haft ngn gång förut. Och jag ville bara hålla han, stoppa tiden och låta oss vara så där föralltid.. Alla känslor välde upp just i den kramen, men mest ilskan(som jag inte alls känner mkt av annars) Då blev jag arg, det var så orättvist, skulle jag behöva lämna han nu? Skulle jag få se min underbara son växa upp? Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv..
Jag ville inte låta han se mina tårar,inte just då, men underskatta aldrig ett barn..
-Men mamma,varför är du ledsen?
-Jag är inte ledsen gubben, bara otroligt lycklig över att få träffa dig igen..
Jag kommer alltid undra om jag kommer finnas kvar, då när han blir vuxen,tar studenten och får körkort, och för att inte tala om sin första tjej (my god förbjude!!)... Jag vill få vara med, snälla nån låt mig få vara med..
Jag grät i ungefär 2 hundradels sekunder när jag fick mitt cancer besekd, sen gillade jag läget,bet ihop och fokuserade mig...(det är nån slags inbyggd grejsimojs man har tror jag som fixar det där åt en;) )
Det gick ett par dar till innan A skulle komma till mig igen och när den dan väl kom så hade jag hunnit låtit det mesta sjunka in antar jag..
A: s pappa släppte av honom och A gjorde sin sedvanlige glädje rutt fram till mig och kastade sig in i min famn..
Då grät jag... Så mycket tårar tror jag inte jag haft ngn gång förut. Och jag ville bara hålla han, stoppa tiden och låta oss vara så där föralltid.. Alla känslor välde upp just i den kramen, men mest ilskan(som jag inte alls känner mkt av annars) Då blev jag arg, det var så orättvist, skulle jag behöva lämna han nu? Skulle jag få se min underbara son växa upp? Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv..
Jag ville inte låta han se mina tårar,inte just då, men underskatta aldrig ett barn..
-Men mamma,varför är du ledsen?
-Jag är inte ledsen gubben, bara otroligt lycklig över att få träffa dig igen..
Jag kommer alltid undra om jag kommer finnas kvar, då när han blir vuxen,tar studenten och får körkort, och för att inte tala om sin första tjej (my god förbjude!!)... Jag vill få vara med, snälla nån låt mig få vara med..
Kommentarer
Trackback
