avvesmorsas

Telefonen ringer.
Det står anonym på displayen...
-Hallå...
-Ja, är det Anna-Karin?
-Ja, det är hon..
-Hej, jag heter Helena och är sjuksköterska på kirurgen här på Falu Lasarett...
Jag dog.
Fullkomligt bara trasades sönder innifrån och ut.
Mitt hjärta slutade att slå.
-Du väntar ju på återtid efter operation eller hur? (Sådana gör man, det är rutin..)
-Ja, det gör jag nog, (det gjorde jag ,hade bara glömt att det gått över ett år sedan..)
-Vi tänkte höra om du kunde komma i morgon?
Jag var alldeles orörlig kunde bara röra läpparna så pass att jag fick fram- Jag jobbar....
-Jaha, ja, det vara bara en vild chansning..
-Är det nått särskilt,?.. hör jag mig själv försiktigt stamma fram..
-Nej, då, eftersom du väntar på en återtid så tänkte vi om du hade tid i morgon, som sagt, bara en vild chansning. Det spelar ingen roll vilken vecka det blir...
Mitt hjärna gick på hög varv. Det är klart att dom sett nånting på röntgen bilderna och ville ha dit mig fort...
Min syster sa,
1, Hade det varit nått så hade du fått reda på mkt tidigare.
2, Det hade isf ringt en läkare och inte en sjuksyrra
3, Hade de velat du kommit snart hade du fått en annan tid direkt på telefon.
4, Så där får dom inte göra, alltså om det vore nått, att en syrra ringer och säger så...
Ja, jag känner mig lite lugnare nu, men fy fan vad rädd kag blev... Ni fattar inte, den känslan jag fick med henne i tele önskar jag INGEN...
Låste in  mig på toaletten och grät...
Jag måste försöka att inte läsa in så mkt i detta, men det är så svårt...
Usch, vad jobbigt det blev nu...
Ja,ja...Det är säker lugnt, men det trodde jag iof förut med...